Dag 1: Dagens outfit
Hoodie från HM. Byxor från Stadium. Skor från Intersport. Strumpor från Ica Maxi. ÄH, vem försöker jag lura. Allt är från Ica..
Jag har en god vän som heter Shams (googla honom). Han är en av de, hur ska jag uttrycka mig, duktigaste människa jag känner. Man kan i stort sätt säga att han är Professor. Nu skriver jag inte det här för att, på franska, kiss ass, utan för att det behövdes sägas!
Shams berättade idag att det hade gjorts vetenskapliga studier där en grupp människor hade fått träna. Hälften hade bara köttat på och den andra hälften hade dokumenterat sin träning. Tydligen ökade dokumentationen chansen att lyckas med sitt slit med hela 70%. INSHALLA.
Jag kan förstå det. För det här skriveriet fungerar lite som ett biktbås. Har man syndat så finns det en plats där man kan botgöra, en plats där man kan försöka ursäkta sin dåliga självrespekt. Något att vända sig till. And Im doin it bitch!
Jag vill även lyfta min underbara sambo (flickvän, benät, guzz, gaham, habibi). Jag vet iofs inte om hon ville slippa mig ett tag bara, men hon pushade mig till att ta en promenad. Och gissa vad. Inget jävla biktbås idag!
Under min en timmes långa promenad med friska vindar hände det något mystiskt. När jag gick förbi ett dimmfyllt fält så kunde jag förnimma ett tyst viskande i vinden. Det gick inte riktigt att ta på först.. Men precis innan jag tänkte sprinta där ifrån för kung och fosterland så uppenbarade sig de tre muskelgudarna.. Dom pratade på konstigta språk. "Your path is rightous my young padawan". Jag sa tack, men menade på att det var töntigt att han citerade från Star Wars. Han harklade till och såg lite skamsen ut. Då viskade den andre något i stil med "liberate tu temet".. Tror att han pratade om min drog, fet mat, så jag nickade instämmande. Den tredje skakade bara på huvudet och sa "tjage". Tjock kan du va själv sa jag och gick därifrån. Jag hann dock ta ett foto innan.
Nu ska jag sjunga "Jag kan klara av det" från Disneys Herkules. Orka häng på ett tag till. Snart kommer vågen prata med mig.
Dag 1: Föda. Fiende.
Jag vill se resultat!!!
Jag har gjort nästan allting rätt:
* Jag har ätit fullkorn till frukost
* Jag har ätit fullkorn till lunch
* Jag har ätit frukt till mellanmål
* Jag har ätit kalorisnål supersoppa
Sen så tog jag trapporna tidigare idag. Men inga resultat.. Jag väger ju mer nu än vad jag gjorde i morse!! Jag tror inte på den här religionen.
Det bittra åsido. Det känns faktiskt bra idag. Även fast jag kanske inte har gått den där långa promenaden som utlovades och även fast jag tog bilen till ICA (2 min gångväg) så känner jag hur kroppen håller på att renas. Förstå att jag har ätit något riktigt onyttigt varje dag i tre års tid!.. Nej.. Alltså. På riktigt (finns flottiga bildbevis)
Igår så hade jag mitt livs sista fettisdag. För att fira detta så lagade jag så gott som bara kunde. Det löste två problem i ett. Nu är allt smör slut... Det blev iaf lammentrecote med lite klyftisar och två (fettisdag) såser. En kantarell, en vin. Min mö nickade instämmande när jag försökte övertyga henne om att vi faktiskt är tillsammans och att vi kommer älska varandra hur tjocka vi än blir.. Men vår ärliga hallspegeln styrde oss hårt och hastigt i rätt riktning igen.
Smör.
En gång i tiden frågade vi vår vän om hans nya flickvän var snygg. Han sa: "Hon är rolig"
Nu ska jag leta reda på ett "Pink Lady" och ta hand om min sjuka sambo. Kanske skulle ta och bli smittad?
Bli sjuk = Bli smal?
Dag 1: Att ramla vid startlinjen
Jag vaknade upp med ett leende på läpparna i morse. Ni vet, känslan man har när man ska åka till Romme för skidåkning. Man typ vaknar, typ mitt i natten och gör i ordning sig för en dag fylld av äventyr. Jag kände mig fräsch som tusan och som ett spjut far jag upp från sängen.
När jag stod i duschen så började mina basic brain-funktioner komma igång. Jag hade drömt.
Seg som en jävla porslinsskål hade jag typ rullat ner från sängen och i bästa överlevnadsmanér tagit mig ut till köket för att hitta något ätbart. Men några smarthuvuden hade rensat alla kylskåp (vi har faktiskt flera) dagen innan. Det fick bli en dusch istället, inte lukta usch liksom.
Väl i duschen var det för sent. Den var helt enkelt för varm och skönt. Jag kommer inte GÅ till stan.
Nu sitter jag på utbildningen, en bussbiljett fattigare, och äter en torr, fullkornsbaserad skitlåda och hatar det här.
Det här är första dagen i mitt nya liv. Jag tror att jag ångrar mig. Det är fan manligt att väga 100 kg.
Så här känns det!
Oprah Winfrey: En viktjojjos berättelse
När jag berättade för en nattsuddsvän, här om dan, att jag skulle börja skriva om min kamp mot digitalvågen så sa hon: "Vad kul, en träningsblogg". Man kanske inte ska ge sig på att tolka vad folk skriver på fejsbookchatten, men det lät lite som att det fanns en viss mättnad...
Jag tänkte genast att det kanske var lite för sent att ge sig in i "skriva-om-sitt-tragiska"-träsket.. Sen kom jag till insikt om att det är så gamla tänker om typ www, bussbiljett på mobilen, höghastighetståg.. Ja, om självklar teknik i allmänhet.
Och jag är fan inte gammal!!!
Det här kommer inte vara en träningsblogg utan mer som ett forum för mig och min kamp. Tänk Che och andra frihetskämpar typ. Jag ska försöka hålla den brutalt naken och ärlig, mest för min egen skull, men även för alla er där ute som har en fetish för 25åringar med fysik som en 48årig mattant.
Då kör vi...
Klockan är mitt i natten. Fast jag är jetlaggad. Jetlaggad av ett underbart sommarlov som kom snabbt och försvann ännu snabbare. Men jag vägrar släppa taget. Jag VÄGRAR! För när jag vaknar upp imorgon så börjar mitt nya liv, ett liv fyllt med fullkorn, en tjatig morgonpromenadsbenägen flickvän och nolltolerans mot mitt livselexir, coca cola... Coooca cooooola *suger lite på det en sista gång*
Imorgon ska jag sjunka ner framför tangentbordet och berätta min tragiska tjockishistoria.
Imorgon ska jag vara brutalt ärlig.
Imorgon kokar vi fullkorn.
Det är den 2:a augusti 2010. Jag heter Björn och är 25 år. Jag väger 0.1 ton.
Puss
